Atomer och drömmar

Ett svullet inflammerat sår som rinner ur den ruttnande huden är bättre än samma sår på insidan. Ett infekterat stycke som rovdjurslikt kan slitas bort med tänderna, blottande ett friskt blödande sår, det är fortfarande bättre än samma smitta som kryper in medvetandet. En sjukdom bland tankarna. Idéer som sprider toxisk feber bland minnena tills förruttnelsens smak känns på tungan.

Det finns friska sätt att dö, och giftiga sätt att leva.

Det börjar alltid enkelt. Ingenting börjar komplicerat, innan det är omöjligt att stoppa. Några enstaka ord som berör. En rysning. Den ruttna smaken är där från början, som ett mentalt immunförsvar. Men orden tränger igenom. Kanske känns de till och med nödvändiga. De är viktiga trots att de är på bekostnad av någon annan. De bekräftar något fasansfullt som du alltid anat; en dag finns du inte längre. Och när Gud är tyst blir förklaringen någon annans. Om din kommande död känns meningslös finns en desperationens grogrund att bekämpa den med.

Om döden är oundviklig behöver någon bära dess skuld.

Hat är passionen som växer i den upplevda rättvisans frånvaro. Dess febriga drömmar är fyllda med reptilers gemenskap och svärdseggens heder. Det som börjar med antydan av att universums mitt är okänt leder till krav på svar. Entydiga och eviga svar. Men i en värld av förnyande frågor finns inget evigt. Inbillningen av det eviga leder bara till att samma lögner kan återvändas tills de inte är mer än aska i våra munnar. Till och med smaken av det förbrända förflutna smittar oss med kannibalisk aptit.

Även krigen tar slut, trots att vi fredsmäklar med bomber.

Den som erkänner och accepterar sin mänskliga tomhet kan verka i världen. Den som försöker fylla tomheten kommer aldrig övervinna sin desperation utan att implodera. Vi är smittade av tanken på perfektion, fastän själva idén har fler liv på sitt samvete än någon annan. Den perfekta staten. Den perfekta människan. Det perfekta beteendet. I ett kompromisslöst system gör människans inneboende tillkortakommanden att vi tänder ugnarna med varandras liv, för att någon annan ska kunna beskyllas för den egna dödligheten.

I brist på upplevd mening förvrider vi vår kärlek till hat och vår enhet till skräck.

Det kan komma en mänsklighet efter denna, om vi överlever till dess. Den kommer inte vara perfekt, men den kanske betraktar varandra utifrån likheter istället för skillnader. Passionen kommer fortfarande präglas av den upplevda gemenskapen. Kärlek är inte odödlighet, men att fylla sitt eget och andras liv med uppriktig omtanke och ödmjukhet kan göra vägen viktigare än rädslan för målet.

Samma smittor och blod. Olika frågor och svar. Atomer och drömmar.

Bokmässan 2016

Redan en vecka sedan bokmässans sista dag. Mitt första år på plats som författare – en häftig förvandling av en årlig tradition. Det var intervjuer angående boken (se nedan), signeringar, och många spännande författarmöten.

Bokmässan blev en ögonöppnare för vilka intressanta författarskap som finns på vårt förlag. Hade läst en handfull böcker innan, och skördade en riklig hög efter montersamtalen: Möten som redan på plats var förvandlingar från kollegor till goda vänner.

Ett stort tack till alla inblandade, och alla besökare som kom för att träffa oss i HOI-montern.

Brahman

Ring klocka, Ring. Kronstål.
Cirkeln är öppen.
Svindel: Spiral.
Gryning och skymning. Ödesmål.
Vi föds för att älska. Men slukas.
Ödesvrål.

Dörren bortom dörren. Avgrund.
Skräcken blir fri.
Blodet: Brinner.
Framtid och då. Bröllopsstund.
Vi behöver nuet. Men avskräcks.
Helveteshund.

Fridens skugga, i djupet. Alkemi.
De dyker handlöst.
Sjödy: Sjukdom.
Måne och sol. Blyfri.
Vi måste förlåta. Men brister.
Glödfrenesi.

Ljus, mörker, skalor. Vägval.
Ansvar för hoppet.
Kärlek: Kunskap.
Krigar för Fred. Troskval.
Vi har kapacitet. Men distraheras.
Blodopal.

20160726_145909.jpg

Välkommen till Kvarteret

Nu står solen som spön i backen, efter några dagars blöt motsvarighet. Välkommen tillbaka! Själv har jag nyss sadlat om från konsultarbete till hemmapappa för sommaren. Ser fram mot att arbeta med boken: träffa läsare, värva nya, och börja skriva på nästa. Innan jag bestämmer vilket uppslag jag ska följa för mitt nästa romanprojekt är det min novellsamling som står på schemat.

Bifogar ett smakprov: Kvarteret. En novell som hämtat stilen från Camilio José Celas Bikupan. Men istället för att med hundratals kikare skildra Madrid efter inbördeskriget, handlar Kvarteret om ett tiotal fönster in i det svenska, spruckna betonggrannskapet: Där samsas spelmissbrukaren med den förhoppningsfulla bloggaren om trappgången. Där bråkar elallergikern med hustrumisshandlaren om torktumlarluddet. Där möts nya såväl som krossade drömmar med anonyma nickningar till hälsning utanför porten. Inspirationen kom delvis från när en old timer i vår hyreslänga förklarade vem som var vem på gatan – skissartat, mänskligt, och myllrande. Ladda ner, läs, och låt mig veta vad du känner.

Kvarteret

I sommar kommer jag även ha mycket hjälp av den här sötnöten:

20160621_101503.jpg
Strategimöte med Selma

Hon är något av en stjärna på korrekturläsning, allmän inspiration, och gnagande – så hon täcker in det mesta jag behöver stöttning med. Att hon ser ut som en liten björn är en klar bonus.

Vi hörs och ses!
Bästa hälsningar
Karl

Solkyrka och Debutantporträtt

Sitter ute på Donsö – en av södra skärgårdens pärlor. Nästan vindstilla. Gassande sol. Bara enstaka, bleka molnstrimmor längst en annars klarblå himmel. Havet ligger stilla. Trädgårdar bonas i vårvärmen. Gräsklipparsurr. Fågelkvitter. Nyvakna insektsvingar.

Sambon är med sitt entourage i Spanien. Men jag tror det här är ett av de sällsynta tillfällena när Svenska västkusten bjuder på fler vykortsbilder än Spanska östkusten. Kanske. Om inte annat ser en underdog alltid ut som en vinnare i ett likaläge.

20160505_152829

Ett är i alla fall säkert: Den som lyckas marknadsföra sig lika bra som en svensk solig vårdag sitter inne på svaren. Vinden kan vara vinterkall, men när kalenderklockan slår April/Maj och solen är framme är ändå ben och armar nakna. Varje stenkant och gräsplätt i läge blir till solarie. Bakom solglasögon slappnar ansiktsdragen av, som att solen med sin blotta utstrålning viskar det där enda ordet man behövt höra. Vindkylan verkar inbillad, och solskydd känns som att det inte kommer behövas förrän i Augusti. Hela Sverige tillber Solgudinnan, med bleka ansikten uppåtvända i stum beundran. En ljudlös extas.

Jag tänkte skriva om marknadsföring. Men blev visst bländad. Kan helt kort nämna att jag kommer annonsera i månadens nummer av Språk. 66 000 läsare, enligt hemsidan. Förhoppningsvis är det några av dem som blir intresserade av Kaufmanns utvalda. Ska bli väldigt spännande att studera gensvaret med HOI:s marknadsavdelning.

20160505_182500

Nu återvänder jag till Solkyrkans mässa och tar en promenad längst skogsstigen vid stranden. Lägger in debutantporträttet som publicerats i Sommarens Böcker 2016 nedan. Låt mig veta vad ni tycker, och hur ni njuter av vårsolen. Vi hörs!

Bästa hälsningar
Karl

20160420_175708

Releasefesten: Kaufmanns utvalda

IMG_2911.JPG

Fredagen 22/4 2016: En dag jag sett fram mot i många år. En dag som fyllt stegen med fantasi och förväntan. Några sekunders meditation efter varje skrivstund: Jag kommer fortsätta tills berättelsen blir så bra den bara kan. En dag kommer det bli utgivet. Förhoppningar. Ny energi att fortsätta. Fantasi. Ny längtan att återvända till skrivandet.

Kronan ovanpå mina ansträngningar flätades av alla som lyckönskat och hejat på. Av alla mentala och kroppsliga ryggdunkningar jag fått sedan starten. Av alla omfamningar och gratulationer till boksläppet. Inte en sekund av de tusentals timmar som gått in i manuset blev överskuggad tack vare er strålande omtanke. Tack, från botten av mina drömmars förverkligande!

Varma omfamningar till mitt förlag HOI, som tagit mig på mitt livs publiceringsresa. Jag har hela ert goa gäng att tacka för att det idag finns en bok att fira!

Ett speciellt tack till er som hittade till min barndomsgata i Kaverös, och förgyllde kvällen. I högstadieåldern klapprade mina språng förbi utanför festlokalen, på min väg till skolan. Alltid på smärtgränsen mellan snooze och försening.

En del har hänt sedan dess. Men ibland återvänder högtider till där gatan ekar av det förflutna. Och precis som ljud beskrivs som vågor i luften, är ni vågtoppar som bär mig ovanpå era gemensamma höjder! Återigen: Tack!

Ser fram mot era reaktioner på boken🙂

Goa Kramar
Karl

IMG_2917.JPG

IMG_2882.JPGIMG_2872.JPG

IMG_2904.JPGIMG_2896.JPG
IMG_2887.JPGIMG_2899.JPG

Stockholm över dagen – marknadsmöte med HOI

Jag är uppvuxen med göteborgarens standardförakt för Stockholm – östkustens hårvaxglänsande pärla. Jag har sköljts i göttandets salta gliringar mot handväskornas huvudstad.

Men om man bortser från rulltrappor med dubbla omkörningsfiler, så är det kanske dags att jag skärper mig. En solig aprildag i Gamla stan är såpass atmosfäriskt och fylld av historik att det vattnas i själen. Motvilligt. Fan.

Gamla stan

Har varit på marknadsmöte med förlaget. Varvat strategier, tips och trix med personliga berättelser om livet i allmänhet, och skrivande i synnerhet. Tankar om att pröva sig själv och utmana det invanda. Praktik bakom den ständiga teorin om att offra trygghet för en personlig utveckling. Lätt sagt. Svårt gjort. Några nyckelord på B: Balanser. Bagage. Brännpunkter.

Utsikter mot nya heminredningscitat: ”Skriv där hjärtat är, för alternativet är inget vidare”.

Vi pratade om bakgrunden till min bok. Den började som en meditation över att försöka förstå. Annars hade det blivit en till bok där Ondskan är den eviga fienden. Och lidandet är det enda att ta med sig från övergreppen. Inget mer än att människan är människans fiende. Punkt. Resten är olyckliga sammanträffanden. Kollisioner mellan människan och det i människan som vill förinta människan.

När jag började läsa om 1900-talets människoexperiment var övergreppen svindlande. Men om man ser bortom ondska framträder ambitioner om att med hjälp av forskning kunna skapa en bättre framtid. Frågan blir istället: Är det möjligt att respektera mänskligheten om forskningen inte tar hänsyn till den enskilda människan? Svaret varierar med perspektivet. Vad som är värde blir flytande: Människovärde och Forskningsvärde.

Etiska frågeställningar man brottats med nästan så länge man kunnat fundera över värdet på ett människoliv. Sandlådefrågorna: Skulle du offra en gammal eller en ung människa, om du var tvungen att välja? Hur många ”vanliga” människor tillsammans är lika mycket värda som en Ledare? Man håller en mental järnvägsväxel, med endera alternativ på vardera spårval.

Frågor som kan verka betydelselösa i sandlådan, bränner när det finns förhoppningar om svar på viktiga frågor, och människan framför dig är den möjliga vägen till svaren. Vare sig svaren rör hur snabbt en människa kan stiga från djupdykning, utan att explodera. Hur socker och karies smular sönder tänder. Eller hur det kan vara möjligt att medicinera psykiskt sjuka …

Vägen fram – del 2: Fortsättningar

Berättandets kortfilm: Novellen. Ett laboratorium – där avgränsningar, fokus, och teman kan mixtras utan att projektet måste ta stycken av evigheter.

För att träna och pröva nya idéer vid sidan av mitt första manus – fantasyromanen från del 1 – blandade jag ut med att skriva noveller. Det tog bort en del av enformigheten i att alltid återvända till samma ramberättelse. Och eftersom jag skrev för min egen skull, och min närmaste krets, gick det fint att blanda ut med nya infall. Romaner är långlopp, och både i löpningen och skrivandet tar jag mig framåt för att uppfylla mina egna mål. Inte för att jämföra med andra. Därför behöver det inte gå snabbare framåt än trivselfart.

Novellerna jag skrev och högläste mellan 2006 och 2009 samlade jag under namnet Möten vid en järnvägskorsning. Novellerna innehåller möten som förvandlar och förändrar riktningar. Kraschartat – som titelns tågmöte vid en järnvägsövergång. Mötet med förbrännande passion i Svart vals med Änka. Maktens möte med rättvisan i De fem stegen. Eller författarens möte med marknaden i Bra nog för underhållning. Jag kanske ger ut dem på bloggen, någon gång. Men visst kan man utläsa en del från en titel?

En del blev kitschig skräck, för att jag älskade den rysande pulsstegringen från mina tidiga skräckläsningar – ofta skräcknoveller, illustrerade av Hans Arnold, och urval av Stephen King. Annat blev parodiska tolkningar av brister jag såg omkring mig: Kommunikation. Relationer. Förstånd. Kort sagt allt som fanns att tycka till om, och sturskt avfärda som kartlagt, vid dryga tjugo års ålder …

 

Om jag funderar på vad som var mest lärorikt, min första roman, eller mina tidiga noveller, så tror jag svaret är att jag behövde dem lika mycket. Romanarbetet gav uthållighet och övning i att kartlägga; så att historieutvecklingens bryggor klaffar, och trådar knyts ihop. Novellskrivandet var övning i att sätta ögonblicksbilderna. Trots att villkoren är olika har formaten mycket att ge varandra. Många noveller skulle kunna bli romaner, och en del romaner hade kunnat tjäna på att vara skrivna som noveller.

Vilket format jag än väljer frågar jag mig ändå regelbundet: Hur stor måste säcken vara för att jag ska kunna knyta ihop den? Hur mycket kan säcken innehålla för att andra ska vilja bära den med sig?

Bästa hälsningar
Karl

30925 Almén Burman Media 2015-11-26-33

Vägen fram – del 1: En sorts början

I slutet av April 2006 påbörjade jag mitt första romanmanus. Jag hade nyligen muckat från lumpen, och inspirationen att göra något kreativt efter tio månaders krälande och pangande var febrig. Orden hade packats i högar inom mig. Skrivandet blev ett frihetsfirande.

Jag skrev på nätterna. Mina kreativa höjdtimmar låg mellan elva och två, av någon anledning. Kanske för att det var mindre av annat att tänka på. Det blev en historia om tre ungdomar som reste genom övergivna landskap, för att besegra Bergakungen – en mytologisk varelse som dragit livet ur världen. Där fanns flera klassiska fantasymotiv: Glödande runtecken, Förhäxade svärd, Likbleka grottvarelser, och det eviga slutmålet – att besegra Ondskan, som inte vill något annat än att släcka liv och hopp. Ungdomstrion var uppbyggd av den tyste, livsfarlige med ett förhäxat svärd; den förståndiga, förkrossade som förlorat sin familj till Bergakungen; och den klantiga, modiga, som skötte pratandet, och drog till sig trubbel. Inte direkt några poäng för originella karaktärsbyggen.🙂

Även om jag fortfarande kan glänta genom manuset och hitta ljuspunkter, var det framför allt bra träning. Bara den mekaniska övningen att hålla en tråd någorlunda röd i ett par hundra sidor är en utmatning. Det kan alla som försöker/försökt intyga.

Fram tills dess hade jag bara läst för att bli underhållen. Men när jag själv skrev blev det naturligt att fundera över hur andra lyckades, med allt från dialog och känslor, till framdrift och beskrivningar. Vad gör att somliga grepp funkar, och andra inte?

Jag högläste kapitlen för min farmor och farfar, i takt med att jag skrev dem. Att språket var grymt överlastat, och de flesta upptakter saknade spänst, kunde kompenseras av det gemensamma engagemanget. En del meningar skrev jag om medan jag högläste, för att flytet blev mer uppenbart när orden riktade sig till lyssnare. Farmor och farfar rekommenderade vidare läsning: Hoffman – för mer fantasifulla häxkonster, Solzjenitsyn – för flerbottnade karaktärer, och Gabriel Garcia – för magisk realism. Till min stora glädje.

Manuset, med den slagkraftiga titeln Vänskap och Äventyr, blev klart på ett par år. Det gick iväg till förlagen med ett följdbrev som beskrev att jag mer eller mindre listat ut vår tids stora ungdomslitteratur. Och att jag var trött på att bara se deckare i affärshyllorna, som att det första inte var illa nog.

I efterhand kan jag förmoda att ingen av lektörerna gjorde mer än att ögna genom de första kapitlen, och var klara där. Vilket inte var mer än rätt. Den finns istället utgiven i väggarna till mina farföräldrars lägenhet. Det kostade inte mer än smörjoljan till min slitna mountainbike att högläsa den för bästa möjliga publik, och få betalt i pannkakor, sällskap, och litteratur.

Spanande tillbaka till nybörjarnätterna med mina simpla karaktärer – med karikatyrmässiga åsikter och mål – kan jag konstatera att: Det enda som är roligare än att skriva och läsa är att lära sig något av det.

Bästa hälsningar
Karl

30925 Almén Burman Media 2015-11-26-33