Vägen fram – del 1: En sorts början

I slutet av April 2006 påbörjade jag mitt första romanmanus. Jag hade nyligen muckat från lumpen, och inspirationen att göra något kreativt efter tio månaders krälande och pangande var febrig. Orden hade packats i högar inom mig. Skrivandet blev ett frihetsfirande.

Jag skrev på nätterna. Mina kreativa höjdtimmar låg mellan elva och två, av någon anledning. Kanske för att det var mindre av annat att tänka på. Det blev en historia om tre ungdomar som reste genom övergivna landskap, för att besegra Bergakungen – en mytologisk varelse som dragit livet ur världen. Där fanns flera klassiska fantasymotiv: Glödande runtecken, Förhäxade svärd, Likbleka grottvarelser, och det eviga slutmålet – att besegra Ondskan, som inte vill något annat än att släcka liv och hopp. Ungdomstrion var uppbyggd av den tyste, livsfarlige med ett förhäxat svärd; den förståndiga, förkrossade som förlorat sin familj till Bergakungen; och den klantiga, modiga, som skötte pratandet, och drog till sig trubbel. Inte direkt några poäng för originella karaktärsbyggen. 🙂

Även om jag fortfarande kan glänta genom manuset och hitta ljuspunkter, var det framför allt bra träning. Bara den mekaniska övningen att hålla en tråd någorlunda röd i ett par hundra sidor är en utmatning. Det kan alla som försöker/försökt intyga.

Fram tills dess hade jag bara läst för att bli underhållen. Men när jag själv skrev blev det naturligt att fundera över hur andra lyckades, med allt från dialog och känslor, till framdrift och beskrivningar. Vad gör att somliga grepp funkar, och andra inte?

Jag högläste kapitlen för min farmor och farfar, i takt med att jag skrev dem. Att språket var grymt överlastat, och de flesta upptakter saknade spänst, kunde kompenseras av det gemensamma engagemanget. En del meningar skrev jag om medan jag högläste, för att flytet blev mer uppenbart när orden riktade sig till lyssnare. Farmor och farfar rekommenderade vidare läsning: Hoffman – för mer fantasifulla häxkonster, Solzjenitsyn – för flerbottnade karaktärer, och Gabriel Garcia – för magisk realism. Till min stora glädje.

Manuset, med den slagkraftiga titeln Vänskap och Äventyr, blev klart på ett par år. Det gick iväg till förlagen med ett följdbrev som beskrev att jag mer eller mindre listat ut vår tids stora ungdomslitteratur. Och att jag var trött på att bara se deckare i affärshyllorna, som att det första inte var illa nog.

I efterhand kan jag förmoda att ingen av lektörerna gjorde mer än att ögna genom de första kapitlen, och var klara där. Vilket inte var mer än rätt. Den finns istället utgiven i väggarna till mina farföräldrars lägenhet. Det kostade inte mer än smörjoljan till min slitna mountainbike att högläsa den för bästa möjliga publik, och få betalt i pannkakor, sällskap, och litteratur.

Spanande tillbaka till nybörjarnätterna med mina simpla karaktärer – med karikatyrmässiga åsikter och mål – kan jag konstatera att: Det enda som är roligare än att skriva och läsa är att lära sig något av det.

Bästa hälsningar
Karl

30925 Almén Burman Media 2015-11-26-33

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s