Releasefesten: Kaufmanns utvalda

IMG_2911.JPG

Fredagen 22/4 2016: En dag jag sett fram mot i många år. En dag som fyllt stegen med fantasi och förväntan. Några sekunders meditation efter varje skrivstund: Jag kommer fortsätta tills berättelsen blir så bra den bara kan. En dag kommer det bli utgivet. Förhoppningar. Ny energi att fortsätta. Fantasi. Ny längtan att återvända till skrivandet.

Kronan ovanpå mina ansträngningar flätades av alla som lyckönskat och hejat på. Av alla mentala och kroppsliga ryggdunkningar jag fått sedan starten. Av alla omfamningar och gratulationer till boksläppet. Inte en sekund av de tusentals timmar som gått in i manuset blev överskuggad tack vare er strålande omtanke. Tack, från botten av mina drömmars förverkligande!

Varma omfamningar till mitt förlag HOI, som tagit mig på mitt livs publiceringsresa. Jag har hela ert goa gäng att tacka för att det idag finns en bok att fira!

Ett speciellt tack till er som hittade till min barndomsgata i Kaverös, och förgyllde kvällen. I högstadieåldern klapprade mina språng förbi utanför festlokalen, på min väg till skolan. Alltid på smärtgränsen mellan snooze och försening.

En del har hänt sedan dess. Men ibland återvänder högtider till där gatan ekar av det förflutna. Och precis som ljud beskrivs som vågor i luften, är ni vågtoppar som bär mig ovanpå era gemensamma höjder! Återigen: Tack!

Ser fram mot era reaktioner på boken 🙂

Goa Kramar
Karl

IMG_2917.JPG

IMG_2882.JPGIMG_2872.JPG

IMG_2904.JPGIMG_2896.JPG
IMG_2887.JPGIMG_2899.JPG

Stockholm över dagen – marknadsmöte med HOI

Jag är uppvuxen med göteborgarens standardförakt för Stockholm – östkustens hårvaxglänsande pärla. Jag har sköljts i göttandets salta gliringar mot handväskornas huvudstad.

Men om man bortser från rulltrappor med dubbla omkörningsfiler, så är det kanske dags att jag skärper mig. En solig aprildag i Gamla stan är såpass atmosfäriskt och fylld av historik att det vattnas i själen. Motvilligt. Fan.

Gamla stan

Har varit på marknadsmöte med förlaget. Varvat strategier, tips och trix med personliga berättelser om livet i allmänhet, och skrivande i synnerhet. Tankar om att pröva sig själv och utmana det invanda. Praktik bakom den ständiga teorin om att offra trygghet för en personlig utveckling. Lätt sagt. Svårt gjort. Några nyckelord på B: Balanser. Bagage. Brännpunkter.

Utsikter mot nya heminredningscitat: ”Skriv där hjärtat är, för alternativet är inget vidare”.

Vi pratade om bakgrunden till min bok. Den började som en meditation över att försöka förstå. Annars hade det blivit en till bok där Ondskan är den eviga fienden. Och lidandet är det enda att ta med sig från övergreppen. Inget mer än att människan är människans fiende. Punkt. Resten är olyckliga sammanträffanden. Kollisioner mellan människan och det i människan som vill förinta människan.

När jag började läsa om 1900-talets människoexperiment var övergreppen svindlande. Men om man ser bortom ondska framträder ambitioner om att med hjälp av forskning kunna skapa en bättre framtid. Frågan blir istället: Är det möjligt att respektera mänskligheten om forskningen inte tar hänsyn till den enskilda människan? Svaret varierar med perspektivet. Vad som är värde blir flytande: Människovärde och Forskningsvärde.

Etiska frågeställningar man brottats med nästan så länge man kunnat fundera över värdet på ett människoliv. Sandlådefrågorna: Skulle du offra en gammal eller en ung människa, om du var tvungen att välja? Hur många ”vanliga” människor tillsammans är lika mycket värda som en Ledare? Man håller en mental järnvägsväxel, med endera alternativ på vardera spårval.

Frågor som kan verka betydelselösa i sandlådan, bränner när det finns förhoppningar om svar på viktiga frågor, och människan framför dig är den möjliga vägen till svaren. Vare sig svaren rör hur snabbt en människa kan stiga från djupdykning, utan att explodera. Hur socker och karies smular sönder tänder. Eller hur det kan vara möjligt att medicinera psykiskt sjuka …

Vägen fram – del 2: Fortsättningar

Berättandets kortfilm: Novellen. Ett laboratorium – där avgränsningar, fokus, och teman kan mixtras utan att projektet måste ta stycken av evigheter.

För att träna och pröva nya idéer vid sidan av mitt första manus – fantasyromanen från del 1 – blandade jag ut med att skriva noveller. Det tog bort en del av enformigheten i att alltid återvända till samma ramberättelse. Och eftersom jag skrev för min egen skull, och min närmaste krets, gick det fint att blanda ut med nya infall. Romaner är långlopp, och både i löpningen och skrivandet tar jag mig framåt för att uppfylla mina egna mål. Inte för att jämföra med andra. Därför behöver det inte gå snabbare framåt än trivselfart.

Novellerna jag skrev och högläste mellan 2006 och 2009 samlade jag under namnet Möten vid en järnvägskorsning. Novellerna innehåller möten som förvandlar och förändrar riktningar. Kraschartat – som titelns tågmöte vid en järnvägsövergång. Mötet med förbrännande passion i Svart vals med Änka. Maktens möte med rättvisan i De fem stegen. Eller författarens möte med marknaden i Bra nog för underhållning. Jag kanske ger ut dem på bloggen, någon gång. Men visst kan man utläsa en del från en titel?

En del blev kitschig skräck, för att jag älskade den rysande pulsstegringen från mina tidiga skräckläsningar – ofta skräcknoveller, illustrerade av Hans Arnold, och urval av Stephen King. Annat blev parodiska tolkningar av brister jag såg omkring mig: Kommunikation. Relationer. Förstånd. Kort sagt allt som fanns att tycka till om, och sturskt avfärda som kartlagt, vid dryga tjugo års ålder …

 

Om jag funderar på vad som var mest lärorikt, min första roman, eller mina tidiga noveller, så tror jag svaret är att jag behövde dem lika mycket. Romanarbetet gav uthållighet och övning i att kartlägga; så att historieutvecklingens bryggor klaffar, och trådar knyts ihop. Novellskrivandet var övning i att sätta ögonblicksbilderna. Trots att villkoren är olika har formaten mycket att ge varandra. Många noveller skulle kunna bli romaner, och en del romaner hade kunnat tjäna på att vara skrivna som noveller.

Vilket format jag än väljer frågar jag mig ändå regelbundet: Hur stor måste säcken vara för att jag ska kunna knyta ihop den? Hur mycket kan säcken innehålla för att andra ska vilja bära den med sig?

Bästa hälsningar
Karl

30925 Almén Burman Media 2015-11-26-33