Vägen fram – del 2: Fortsättningar

Berättandets kortfilm: Novellen. Ett laboratorium – där avgränsningar, fokus, och teman kan mixtras utan att projektet måste ta stycken av evigheter.

För att träna och pröva nya idéer vid sidan av mitt första manus – fantasyromanen från del 1 – blandade jag ut med att skriva noveller. Det tog bort en del av enformigheten i att alltid återvända till samma ramberättelse. Och eftersom jag skrev för min egen skull, och min närmaste krets, gick det fint att blanda ut med nya infall. Romaner är långlopp, och både i löpningen och skrivandet tar jag mig framåt för att uppfylla mina egna mål. Inte för att jämföra med andra. Därför behöver det inte gå snabbare framåt än trivselfart.

Novellerna jag skrev och högläste mellan 2006 och 2009 samlade jag under namnet Möten vid en järnvägskorsning. Novellerna innehåller möten som förvandlar och förändrar riktningar. Kraschartat – som titelns tågmöte vid en järnvägsövergång. Mötet med förbrännande passion i Svart vals med Änka. Maktens möte med rättvisan i De fem stegen. Eller författarens möte med marknaden i Bra nog för underhållning. Jag kanske ger ut dem på bloggen, någon gång. Men visst kan man utläsa en del från en titel?

En del blev kitschig skräck, för att jag älskade den rysande pulsstegringen från mina tidiga skräckläsningar – ofta skräcknoveller, illustrerade av Hans Arnold, och urval av Stephen King. Annat blev parodiska tolkningar av brister jag såg omkring mig: Kommunikation. Relationer. Förstånd. Kort sagt allt som fanns att tycka till om, och sturskt avfärda som kartlagt, vid dryga tjugo års ålder …

 

Om jag funderar på vad som var mest lärorikt, min första roman, eller mina tidiga noveller, så tror jag svaret är att jag behövde dem lika mycket. Romanarbetet gav uthållighet och övning i att kartlägga; så att historieutvecklingens bryggor klaffar, och trådar knyts ihop. Novellskrivandet var övning i att sätta ögonblicksbilderna. Trots att villkoren är olika har formaten mycket att ge varandra. Många noveller skulle kunna bli romaner, och en del romaner hade kunnat tjäna på att vara skrivna som noveller.

Vilket format jag än väljer frågar jag mig ändå regelbundet: Hur stor måste säcken vara för att jag ska kunna knyta ihop den? Hur mycket kan säcken innehålla för att andra ska vilja bära den med sig?

Bästa hälsningar
Karl

30925 Almén Burman Media 2015-11-26-33

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s