Atomer och drömmar

Ett svullet inflammerat sår som rinner ur den ruttnande huden är bättre än samma sår på insidan. Ett infekterat stycke som rovdjurslikt kan slitas bort med tänderna, blottande ett friskt blödande sår, det är fortfarande bättre än samma smitta som kryper in medvetandet. En sjukdom bland tankarna. Idéer som sprider toxisk feber bland minnena tills förruttnelsens smak känns på tungan.

Det finns friska sätt att dö, och giftiga sätt att leva.

Det börjar alltid enkelt. Ingenting börjar komplicerat, innan det är omöjligt att stoppa. Några enstaka ord som berör. En rysning. Den ruttna smaken är där från början, som ett mentalt immunförsvar. Men orden tränger igenom. Kanske känns de till och med nödvändiga. De är viktiga trots att de är på bekostnad av någon annan. De bekräftar något fasansfullt som du alltid anat; en dag finns du inte längre. Och när Gud är tyst blir förklaringen någon annans. Om din kommande död känns meningslös finns en desperationens grogrund att bekämpa den med.

Om döden är oundviklig behöver någon bära dess skuld.

Hat är passionen som växer i den upplevda rättvisans frånvaro. Dess febriga drömmar är fyllda med reptilers gemenskap och svärdseggens heder. Det som börjar med antydan av att universums mitt är okänt leder till krav på svar. Entydiga och eviga svar. Men i en värld av förnyande frågor finns inget evigt. Inbillningen av det eviga leder bara till att samma lögner kan återvändas tills de inte är mer än aska i våra munnar. Till och med smaken av det förbrända förflutna smittar oss med kannibalisk aptit.

Även krigen tar slut, trots att vi fredsmäklar med bomber.

Den som erkänner och accepterar sin mänskliga tomhet kan verka i världen. Den som försöker fylla tomheten kommer aldrig övervinna sin desperation utan att implodera. Vi är smittade av tanken på perfektion, fastän själva idén har fler liv på sitt samvete än någon annan. Den perfekta staten. Den perfekta människan. Det perfekta beteendet. I ett kompromisslöst system gör människans inneboende tillkortakommanden att vi tänder ugnarna med varandras liv, för att någon annan ska kunna beskyllas för den egna dödligheten.

I brist på upplevd mening förvrider vi vår kärlek till hat och vår enhet till skräck.

Det kan komma en mänsklighet efter denna, om vi överlever till dess. Den kommer inte vara perfekt, men den kanske betraktar varandra utifrån likheter istället för skillnader. Passionen kommer fortfarande präglas av den upplevda gemenskapen. Kärlek är inte odödlighet, men att fylla sitt eget och andras liv med uppriktig omtanke och ödmjukhet kan göra vägen viktigare än rädslan för målet.

Samma smittor och blod. Olika frågor och svar. Atomer och drömmar.