Välkommen till Kvarteret

Nu står solen som spön i backen, efter några dagars blöt motsvarighet. Välkommen tillbaka! Själv har jag nyss sadlat om från konsultarbete till hemmapappa för sommaren. Ser fram mot att arbeta med boken: träffa läsare, värva nya, och börja skriva på nästa. Innan jag bestämmer vilket uppslag jag ska följa för mitt nästa romanprojekt är det min novellsamling som står på schemat.

Bifogar ett smakprov: Kvarteret. En novell som hämtat stilen från Camilio José Celas Bikupan. Men istället för att med hundratals kikare skildra Madrid efter inbördeskriget, handlar Kvarteret om ett tiotal fönster in i det svenska, spruckna betonggrannskapet: Där samsas spelmissbrukaren med den förhoppningsfulla bloggaren om trappgången. Där bråkar elallergikern med hustrumisshandlaren om torktumlarluddet. Där möts nya såväl som krossade drömmar med anonyma nickningar till hälsning utanför porten. Inspirationen kom delvis från när en old timer i vår hyreslänga förklarade vem som var vem på gatan – skissartat, mänskligt, och myllrande. Ladda ner, läs, och låt mig veta vad du känner.

Kvarteret

I sommar kommer jag även ha mycket hjälp av den här sötnöten:

20160621_101503.jpg
Strategimöte med Selma

Hon är något av en stjärna på korrekturläsning, allmän inspiration, och gnagande – så hon täcker in det mesta jag behöver stöttning med. Att hon ser ut som en liten björn är en klar bonus.

Vi hörs och ses!
Bästa hälsningar
Karl

Vägen fram – del 2: Fortsättningar

Berättandets kortfilm: Novellen. Ett laboratorium – där avgränsningar, fokus, och teman kan mixtras utan att projektet måste ta stycken av evigheter.

För att träna och pröva nya idéer vid sidan av mitt första manus – fantasyromanen från del 1 – blandade jag ut med att skriva noveller. Det tog bort en del av enformigheten i att alltid återvända till samma ramberättelse. Och eftersom jag skrev för min egen skull, och min närmaste krets, gick det fint att blanda ut med nya infall. Romaner är långlopp, och både i löpningen och skrivandet tar jag mig framåt för att uppfylla mina egna mål. Inte för att jämföra med andra. Därför behöver det inte gå snabbare framåt än trivselfart.

Novellerna jag skrev och högläste mellan 2006 och 2009 samlade jag under namnet Möten vid en järnvägskorsning. Novellerna innehåller möten som förvandlar och förändrar riktningar. Kraschartat – som titelns tågmöte vid en järnvägsövergång. Mötet med förbrännande passion i Svart vals med Änka. Maktens möte med rättvisan i De fem stegen. Eller författarens möte med marknaden i Bra nog för underhållning. Jag kanske ger ut dem på bloggen, någon gång. Men visst kan man utläsa en del från en titel?

En del blev kitschig skräck, för att jag älskade den rysande pulsstegringen från mina tidiga skräckläsningar – ofta skräcknoveller, illustrerade av Hans Arnold, och urval av Stephen King. Annat blev parodiska tolkningar av brister jag såg omkring mig: Kommunikation. Relationer. Förstånd. Kort sagt allt som fanns att tycka till om, och sturskt avfärda som kartlagt, vid dryga tjugo års ålder …

 

Om jag funderar på vad som var mest lärorikt, min första roman, eller mina tidiga noveller, så tror jag svaret är att jag behövde dem lika mycket. Romanarbetet gav uthållighet och övning i att kartlägga; så att historieutvecklingens bryggor klaffar, och trådar knyts ihop. Novellskrivandet var övning i att sätta ögonblicksbilderna. Trots att villkoren är olika har formaten mycket att ge varandra. Många noveller skulle kunna bli romaner, och en del romaner hade kunnat tjäna på att vara skrivna som noveller.

Vilket format jag än väljer frågar jag mig ändå regelbundet: Hur stor måste säcken vara för att jag ska kunna knyta ihop den? Hur mycket kan säcken innehålla för att andra ska vilja bära den med sig?

Bästa hälsningar
Karl

30925 Almén Burman Media 2015-11-26-33

Vägen fram – del 1: En sorts början

I slutet av April 2006 påbörjade jag mitt första romanmanus. Jag hade nyligen muckat från lumpen, och inspirationen att göra något kreativt efter tio månaders krälande och pangande var febrig. Orden hade packats i högar inom mig. Skrivandet blev ett frihetsfirande.

Jag skrev på nätterna. Mina kreativa höjdtimmar låg mellan elva och två, av någon anledning. Kanske för att det var mindre av annat att tänka på. Det blev en historia om tre ungdomar som reste genom övergivna landskap, för att besegra Bergakungen – en mytologisk varelse som dragit livet ur världen. Där fanns flera klassiska fantasymotiv: Glödande runtecken, Förhäxade svärd, Likbleka grottvarelser, och det eviga slutmålet – att besegra Ondskan, som inte vill något annat än att släcka liv och hopp. Ungdomstrion var uppbyggd av den tyste, livsfarlige med ett förhäxat svärd; den förståndiga, förkrossade som förlorat sin familj till Bergakungen; och den klantiga, modiga, som skötte pratandet, och drog till sig trubbel. Inte direkt några poäng för originella karaktärsbyggen. 🙂

Även om jag fortfarande kan glänta genom manuset och hitta ljuspunkter, var det framför allt bra träning. Bara den mekaniska övningen att hålla en tråd någorlunda röd i ett par hundra sidor är en utmatning. Det kan alla som försöker/försökt intyga.

Fram tills dess hade jag bara läst för att bli underhållen. Men när jag själv skrev blev det naturligt att fundera över hur andra lyckades, med allt från dialog och känslor, till framdrift och beskrivningar. Vad gör att somliga grepp funkar, och andra inte?

Jag högläste kapitlen för min farmor och farfar, i takt med att jag skrev dem. Att språket var grymt överlastat, och de flesta upptakter saknade spänst, kunde kompenseras av det gemensamma engagemanget. En del meningar skrev jag om medan jag högläste, för att flytet blev mer uppenbart när orden riktade sig till lyssnare. Farmor och farfar rekommenderade vidare läsning: Hoffman – för mer fantasifulla häxkonster, Solzjenitsyn – för flerbottnade karaktärer, och Gabriel Garcia – för magisk realism. Till min stora glädje.

Manuset, med den slagkraftiga titeln Vänskap och Äventyr, blev klart på ett par år. Det gick iväg till förlagen med ett följdbrev som beskrev att jag mer eller mindre listat ut vår tids stora ungdomslitteratur. Och att jag var trött på att bara se deckare i affärshyllorna, som att det första inte var illa nog.

I efterhand kan jag förmoda att ingen av lektörerna gjorde mer än att ögna genom de första kapitlen, och var klara där. Vilket inte var mer än rätt. Den finns istället utgiven i väggarna till mina farföräldrars lägenhet. Det kostade inte mer än smörjoljan till min slitna mountainbike att högläsa den för bästa möjliga publik, och få betalt i pannkakor, sällskap, och litteratur.

Spanande tillbaka till nybörjarnätterna med mina simpla karaktärer – med karikatyrmässiga åsikter och mål – kan jag konstatera att: Det enda som är roligare än att skriva och läsa är att lära sig något av det.

Bästa hälsningar
Karl

30925 Almén Burman Media 2015-11-26-33